Publicerat:
14 oktober 2007, 08:36 Svenska Dagbladet
UTVECKLING KRÄVER PENGAR Om anslagen till grundforskningen
fortsätter att minska tvingas Sverige framöver att konkurrera med låga löner istället
för med högteknologiskt kunnande. Det är bråttom om
Sverige ska lyckas återta sin förlorade tätposition inom spetsforskningen,
skriver 61 forskare och riktar kritik mot samtliga politiska partier.
Undertecknas
av
Lars Wieslander
professor
Stockholms universitet, SU
Örjan Wrange
professor
Karolinska institutet, KI
Siv Andersson
Prof. Uppsala univ. (UpU)
Tommy Andersson Prof. LU
Mattias Belting Doc. LU
Tore Bengtson Doc. SU
Lars Björck Prof. LU
Anna Blom Prof. LU
Barbara Cannon Prof. SU
Lena Claesson-Welsh, Prof. UpU
Nico Dantuma Dr. KI
Thomas Edlund Prof. UmU,
Karl Ekwall Prof. Södertöns Högskola (SöH),
Lena Eliasson Doc. LU
Ylva Engström, Prof. SU
Charlotte Erlanson-Albertsson Prof. LU
Elisabet Glaser Prof. SU
Martin Gullberg Prof. Umeå univ. (UmU),
Claes Gustafsson, Dr. KI
Elisabeth Haggård Prof. SU,
Einar Hallberg Prof. SöH
Dick Heinegard Prof. LU
Thomas Helleday Prof. SU
Christer Höög Prof. KI
Marie Henriksson Prof. KI
Magnus Ingelman-Sundberg Prof. KI
Anders Jacobsson Prof. SU
Lars-Gunnar Larsson Prof. KI
Urban Lendahl Prof. KI
Per Ljungdahl Prof. SU,
Holger Luthman Prof. Lunds Univ. (LU)
Anders Malmström Prof. LU
Katrin Mani Doc. LU
Hindrik Mulder Doc. LU
Jan Nedergaard Prof. SU
Thomas Nyström Prof. Göteborgs univ. GU
Rolf Ohlsson Prof. UpU
Thomas Perlmann Prof. KI
Lorenz Poellinger Prof. KI
Erik Renström Doc. LU
Hans Ronne Prof. UpU
Christos Samakovlis Prof. SU
Göran Samuelsson Prof. UmU,
Stefan Schwartz, Prof. UpU
Eva Severinsson Prof. SU
Camilla Sjögren Dr. KI
Ulf Skoglund Prof KI
Lena Ström FoAss. KI
Frank Sundler Prof. LU,
Per Sunnerhagen, Prof. GU
Lars Thelander Prof. UmU
Marita Troye-Blomberg, Prof. SU
Björn Vennström Prof. KI
Anders Virtanen Prof. UpU
Neus Visa Doc. SU
Gerhart Wagner Prof. UpU
Mary-Jo Wick Prof. GU
Stefan Åström, Doc. SU
Börn Öbrink Prof. KI,
Marie Öhman Doc. SU
Ann-Kristin Östlund- Farrants Doc. SU
Höstbudgeten aktualiserar frågan varför Aliansregeringen inte inser forskningspolitikens betydelse.
De anslagsökningar som nu aviserats i regeringens budgetproposition (2007/08:1)
är hopplöst otillräckliga och vänder inte den negativa trenden (Se gårdagens
Brännpunkt).
Vårt lands teknologiska utveckling och konkurrenskraft kräver en stark
grundforskning. Tyvärr har samtliga regeringar sedan
1980-talet valt att successivt nedrusta den statligt stödda grundforskningen.
Inget politiskt parti
har i handling visat sig villigt att satsa, trots att löften om motsatsen
givits i nästan varenda regeringsförklaring.
I propositionen konstateras att en jämförelse mellan olika länders
vetenskapliga publikationer visar att svensk forskning sackar efter flera av
våra konkurrentländer (prop. 2007/08:1 utg.omr 16 sid 199).
Istället för att med
kraftfulla satsningar vända denna utveckling har man i budgeten fortsatt att
som ett mantra upprepa att vi hör till den internationella forskningseliten.
Men sådana ord räcker inte.
Bristen på forskningsmedel har troligen påverkat landets industriella utveckling
negativt. Om trenden tillåts fortgå tvingas vi att konkurrera med låga löner
istället för med tekniskt kunnande i framtiden. Är
detta vad vi vill lämna efter oss till kommande generationer.
På grund av framförallt
medelsbrist, men även politisk styrning, fungerar inte längre Vetenskapsrådet (VR) som ett organ för fördelning av
projektanslag för fri och obunden grundforskning.
Politiskt beslutade besparingar i kombination med starkt ökade kostnader och
pålagor, som ofta beslutats av staten men utan finansiering, har lett till att
storleken på fördelade projektanslag måste krympas. Ett anslag finansierar nu
endast 10-20 % av ett ordinärt forskningsprojekt.
En lösning skulle kunna
vara att dela ut färre projektanslag. Med dagens statsanslag skulle en sådan
policy leda till att endast 3-5 % av ansökningarna kunde ges stöd på
internationellt gångbar nivå. Då en kombination av spets och bredd är nödvändig
för konkurrenskraftig svensk forskning är detta inte en möjlig lösning.
Eftersom de ansökningar som bör stödjas handlar om att utforska hittills okända
samband kan inte ens de mest initierade forskarna, som har att besluta om
anslagstilldelningen, säkert veta vilka projekt som kommer att krönas med
framgång. Detta ligger i forskningens natur, det handlar ju om att ta fram ny
kunskap.
Om man bara ger pengar
till de projekt som redan lyckats stannar utvecklingen och morgondagens
spetsforskning går förlorad. Vidare försvåras avsevärt nödvändig förnyelse och
satsning på unga forskare.
Påverkar grundforskningen de framtida jobben? Ja, i varje fall de avancerade
och högteknologiska jobben. Ett exempel kan tas från läkemedelsindustrin.
Sverige var en gång en ledande nation i branschen.
Denna utveckling skedde
i samklang med stora statliga satsningar på grundforskning initierade av bl.a.
Tage Erlander på 1950-talet. Under 80-talets devalverings- och
inflationsekonomi skedde "besparingar" som sedan fortsatt fram till
idag.
Samtidigt blev de svenska läkemedelsbolagen, med enstaka undantag, uppköpta
eller sammanslagna med utländska bolag. Idag sker läkemedelsbolagens forskning
och utveckling i ökande grad utanför Sverige.
Ett illustrativt exempel
är AstraZenecas i april-07 beslutade uppköp av det
USA-baserade bolaget Medimmune för drygt 100 miljarder kronor.
Hur kommer detta att påverka AstraZenecas forskning i
Sverige? Tre månader senare meddelades att 7 600 jobb försvinner från Astra,
hur många som berörs i Sverige vet vi ännu inte.
En bidragande orsak
till den nuvarande utvecklingen torde vara att Sverige under flera decennier
minskat på fri och nyfikenhetsdriven grundforskning, i bjärt konstrast mot
t.ex. USA.
Under flera år har det diskuterats hur mycket pengar Sverige satsar på
forskning i relation till andra länder och om svensk forskning har tappat vid
en internationell jämförelse.
För oss forskare står
det fullständigt klart att de ekonomiska förhållandena har försämrats
drastiskt. Om vi vill återta vår redan förlorade position är det bråttom, den
infrastruktur för forskning som byggts upp håller på att gå förlorad.
Vems är då felet till denna försämring? Ytterst vilar ett stort ansvar på
Sveriges samtliga politiker. Vi menar att denna fråga inte borde vara
partipolitiskt kontroversiell eftersom en nationell forskningspolitik måste
vara långsiktig om den skall fungera.
Men ett tungt ansvar
vilar även på forskarsamhället. Många kollegor hittar på nya innovativa idéer
om var och hur forskningspengar skall placeras utan att samtidigt värna om en
nödvändig bas av grundforskning.
Vi 61 undertecknande aktiva forskare föreslår följande:
1. Uppfyll det av EU
rekommenderade målet att satsa en procent av BNP på statlig civil forskning.
Detta kan ske stegvis under de närmast tre åren.
En avsevärd andel av pengarna bör gå till Vetenskapsrådet,
förslagsvis en ökning med tre miljarder per år under tre år i följd (totalt en
ökning med 9 miljarder), för fördelning till enskilda forskningsprojekt.
2. Initiera en seriös
och offentlig diskussion mellan aktiva forskare och politiker för att utforma
den forskningspolitik som krävs i ett framtida kunskapssamhälle.
3. Rensa bort "strategiska infrastruktur-satsningar",
där man klumpar ihop forskare i nätverk, från Vetenskapsrådets
agenda och omformulera regleringsbrevet till satsning på inomvetenskaplig
fördelning av projektanslag med hänsyn taget endast till forskningskvalitén.
Politikerna skall förvisso
besluta om den övergripande inriktningen av forskningen, men forskarna kan
sedan avgöra hur resurserna bäst kommer till användning.
Om Sverige skall vara en stark forskningsnation krävs politisk vilja. Sluta att
bara prata, skrid till kraftfull handling genom att fyrdubbla anslaget till Vetenskapsrådet i nästa forskningsproposition 2008.
LARS WIESLANDER
professor
Stockholms universitet
ÖRJAN WRANGE
professor
Karolinska institutet
Fotnot: Artikelns krav
stöds av totalt 61 forskare från svenska universitet och högskolor. Dessa
presenteras här bredvid.