Neuronens självupplevda  levnadsförhållanden:

Neuronens inre mikrotankar..

Var glad du Herre

att jag finns.

För jag ser till

du känner,  minns

Jag klagar sällan

-visar flit.

Men jag blir galen

utav sprit.

Sprit gör mig först flitigare. En tonsignal blir till ”ska ske”

Jag sänder vågor hit och dit sen kommer det fler

vågor hit som kräver mera sprit.

Då blir jag snabbt

allt t rö t t  ar  e

ja  g   b l  a

     -c k

         --ar

                -ut

           -ti

               -ll

                 s L      u      T.

Och om jag sedan vaknar till

står hela världen still.

För grannarna blott sova vill.

De svarar inte som JAG vill..

Då gäller det att sätta fart

för liv det blir det ganska klart.

”Så det ser ut” -det första hörs,

       -sen treo ner i glaset rörs.

För att få ordning som JAG vill

som straff jag har värkt till.

Med värk jag signalerar hem

dendriter´s ”hit the wall”.

Så måste jag förnya dem

så tanken når sitt mål.

Det tar mest hela dagen

att koppla sinnet upp.

För oordnad är magen

den rumlar, släpper prupp.

Utav den enkla kraften

som blodet sänder mig.

Jag  ständigt svarar Herran:

”Vad kan jag ge till dig”.

Men kommer det med blodet

en jävla massa skit.

Så klarar jag ej pressen.

Jag flummar, torskar dit.

Vi alla små neuroner

vi vet vad tänka är.

Det ljuvaste vi känner

när Herran blivit kär.

Då kommer blodet häftigt

vi svänger med i takt.

Vi skapar sköna tankar

om evigheters prakt.

Vi är ju inte lika

i former och substans.

Men det vi kan tillsammans

gör tanken till en dans.